Min ambition är att vi ska vara så pass klara med huset att vi kan fira Viviannes treårsdag där. Hon fyller år den 10 mars, så det är eventuellt optimistiskt. Samtidigt har jag aldrig kunnat relatera till pessimistisk planering.De platser i huset där vi kommit längst täcks av turkosa gipsskivor. Det påminner lite om ett sjukhus. Synen piggar upp, men inte på ett inspirerande vis. Renoveringen har hittills varit ganska otacksam ur ett belöningsperspektiv. Det man gör syns inte, vilket jag annars brukar vara helt beroende av för att avsluta ett projekt. I och med att inget syns finns det heller inte så mycket att visa. Sen har jag varit dålig på att dela något här över huvud taget den senaste tiden. Har känt mig rätt oinspirerad, inte minst av det jag själv håller på med. Tröskeln till allt har varit ovanligt hög.Nåväl. Det mer visuella arbetet närmar sig och jag ser så mycket fram emot det. Jag har arbetat fram en ganska tydlig vision för inredningen i varje rum och tänkte dela den här. Hejdå!
