Jag var och såg Blondinens historia på Bonniers Konsthall i söndags och började tänka på min egen blondinhistoria.Pjäsen följer Blondinen, en figur som rör sig genom sin omvärld med en nästan demonstrativ emotionell distans. Hon är där, men släpper inte in. Och det som börjar som ett konstaterande övergår gradvis i en rasande frustration från omvärlden över att hon inte ger dem det de tycker sig ha rätt till. Hennes sårbarhet.Det som stannade kvar hos mig var vår besatthet av att en människa ska vara sann.Som om det fanns en ren kärna i varje människa som hela tiden borde vara åtkomlig, synlig och begriplig. Inte för komplex eller motsägelsefull.Och när vi säger att vi vill ha äkthet undrar jag om det ens är det vi menar. Innerlighet utan motstånd tror jag bara är bra PR.Varken besattheten av sanning och innerlighet, eller vår förmåga att förstå vad det är för något har nog förändrats särskilt mycket sedan medeltiden. Vi har bara andra metoder för förnedring nu.Det vi förresten pratar betydligt mindre om än innerlighet är vem som avkräver den och om den förtjänar den. Och vad det kostar att vara sann, med allt det som inte går att paketera.Blondinen är egentligen den enda i rummet som är helt begriplig. Det är klart att hon stänger av. Det är klart att hon glider undan och försöker distraherar sig med självskadebeteenden och förhåller sig helt oberörd. Det är en rimlig reaktion på att ständigt bli betraktad, tolkad och förminskad. Det vet vi. Vi har läst det i Dagarna dagarna dagarna.Men i mötet verkar vi ändå läsa det som ett svek.Det komiska är också att vi aldrig hade tillåtit blondinen att vara det vi säger oss vilja ha. En tänkande människa. Den positionen är redan upptagen av alla som skapat henne.Hon är en perfekt projektionsyta. Föraktet ser ut att riktas uppåt, som det ska. Mot det kommersiella. Men varken blont hår eller mycket smink har någonsin varit ett skydd mot ringaktning.Det finns något märkligt i att vi kollektivt har skapat hennes roll och sedan blir så upprörda när hon inte lyckas vara helt transparent eller helt igenom sig själv, vad nu det ens betyder. Vi har ju redan bestämt att hon inte får vara det.Vi har bestämt att ytliga intressen utesluter djup och blir ändå rasande när vi inte får tillgång till hela henne.I verkligheten utesluter de naturligtvis inte varandra. Djup och yta. Men risken för blondinen att visa sin sårbarhet är för hög. Skyddet har blivit instinkt. Så integrerat att hon knappt vet om det själv. Transparens hade kunnat bli förödande. Kanske till och med farligt i hennes fall.Jag tänker på hur lite vi pratar om vad som krävs för att kunna vara sanna. Som om det var så enkelt att det bara handlade om vilja. Innerlighet är inte ett val. Det är ett privilegium eller livslångt hårt arbete.Jag känner igen mig i blondinen.Det finns ett obehag i att bli läst som ytlig. Men det som nästan är värre är tanken på motsatsen. Att bli tagen på allvar.Med det försvinner möjligheten att skylla på missförstånd och omständigheter. Då finns bara insikten kvar, att man kanske hade kunnat göra något av livet, och ändå inte gjorde det.Den tanken är svårare att stå ut med.Jag tänker tillbaka på teaterlinjen på Södra Latin. Vi hade alla kämpat hårt för att komma in. Vi hade höga ambitioner och sprang på castings. Det enda som skilde mig från gruppen var att jag gjorde det i mycket smink och blonderat hår. Jag var också den enda som fick frågan om vad jag ville bli när jag blev stor. Som om det inte var helt uppenbart att jag drömde om Dramaten som alla andra.Det går naturligtvis på ett sätt att förstå att den som inte ser ut som den grupp den utger sig för att vilja tillhöra är svårare att tro på. Men jag tror att det bor mer mörk information om oss som art i det faktum att vi vägrar ta vissa kroppar och uttryck på allvar.Konst gör ont att skapa och det gör ont att vara innerlig. Kanske är det delvis därför vi inte tror på någon med så mycket smink. Den som redan valt en genväg från smärta gör säkert det även i konsten vilket gör den sämre.I själva verket kan såklart allt existera samtidigt. Man kan såklart fly och vara närvarande på samma gång. Vara både falsk och äkta.Blondinen påminner oss kanske paradoxalt nog bara om vår egen förljugenhet. Att vi egentligen inte heller är innerliga eller sårbara. Vi håller alla bara på med bättre eller sämre PR. Ella Löfmark och Johan Holmberg i Blondinens historia, producerat av teaterkollektivet Hjärter fem
