Vi gjorde ett reportage för Elle hemma hos oss i veckan. Allt med det kändes lustfyllt, fram till att det slog mig att jag inte minns när jag städade grundligt senast.När jag väl började syna sömmarna av mitt hushåll insåg jag hur stökigt det faktiskt var. Inte charmigt stökigt. Inte ett "här bor en kreativ person"-stökigt. Mer... äckligt liksom.Allt gjordes i sista minuten eftersom jag haft en orealistisk plan över vad som behövde göras. Jag sprang naken mellan skurhinken och garderoben och försökte avgöra vilka böcker som kunde ligga framme utan att kännas poserande.Det är något märkligt effektivt med att veta att två proffs ska kliva in i ens hem om tjugo minuter. En sorts urkraft. Plötsligt blir man den version av sig själv man under gymnasiet trodde att man en dag skulle bli.Sofi Sykfont fotade och Malin Ebbing intervjuade. Det var mjukt ljus. Jag tror det blev fint. Soffa Melimeli, matta Layered, lampor mormor, puffen har jag klätt själv och fåtöljerna är auktionsverket mormors gamla schack Stor tavla av Gösta Reiland Liten tavla av Tove Eklund Fick låna Malin Ebbings tax till uppdraget eftersom min Mops var på semester hos min kusin Vas av Caroline Harrius, duk Svenskt Tenn Tavla Gunnar Lundkvist Byst av Storm Philippa Clarén Mitt älskade spegelbord från blocket och min perfekta sängkappa från någonstans jag glömt Sänggavel Ylse Min stränga tant som vakar över oss som sover i sängen är ett auktionsfynd Konst som saknar plats </3 Mormors gamla vaser Dagen efter, när allt var undanplockat och tyst, kom tröttheten. Den där stilla, ganska härliga känslan som infinner sig när kroppen fattat att det är över. Jag och Vivianne sov länge och åt frukost långsamt. Och så en annan trevlig sak som hände i veckan. Coco Carmen hörde av sig och frågade om jag ville komma förbi och testa deras nya meny med en vän. Jag tackade ja direkt och ringde Simon.Man kan säga att jag och Simon blev matade med små konstverk utan att riktigt förstå vad vi åt, bara att det var väldigt gott.Jag hade tyvärr inte en chans att memorera någon av de tjusiga presentationerna av rätterna, men det är kanske ett gott tecken. Tror den delen av hjärnan (minnet) stängdes av och ersattes med någon slags smaksinnesskärpa.Maten var mjuk men med intensitet. Som någon som låter andra få sista ordet, fast de inte har rätt. Inte självutplånande, bara tyst pondus.Här kommer lite bilder. Var inte förberedda på att vi skulle få en enhet per rätt Hejdå!
