Det är fjärde året i rad vi firar midsommar på Gotland nu, vilket enligt samtida traditionsterminologi ger oss rätten att kalla det just tradition. Allt började när Hugo blev ihop med Klara och deras kompisgäng blandades som en bearnaisesås. Alla var nervösa i början för att det skulle skära sig, men det blev bara tjockt, lent och oemotståndligt. Så nu är vi ett litet midsommarsyndikat med bas i Tofta, några snedsteg från havet.Det är Mårten och Henke som projektleder allt och det blir alltid lika mysigt. Alla hjälps åt, leker lekar, bråkar om sillen och någon har alltid glömt något vitalt. I år var det jag som glömt mina badkläder. Det är som det ska vara.I år var lekarna ovanligt satsiga. Det tävlades med ett engagemang man annars bara ser hos elitidrottare under OS, fast det här rörde sig om vanliga dödliga. Människor som till vardags är djupt nere i logistikkoma.Och så min Vivianne. Hon har ju varit med förut men då har hon mest suttit på min höft och ätit blomblad. I år var hon med och lekte och sjöng, tog hand om de yngre barnen och blev kär i min bästa vän Simon. Det är sant. Hon deklarerade det med fullständig övertygelse. Simon var plötsligt den enda som fick sitta bredvid henne, den enda som fick skära hennes mat i mindre bitar, borsta hennes tänder och natta. Det var väldigt gulligt.På vägen hem till vårt hus i Visby fortsatte Vivianne att sova i bilen. Hon doftade solkräm och jordgubbar. Jag och min man konstaterade att vi båda kände oss tacksamma. Hejdå!
