Det finns en särskild sort som jag tänkt mycket på den senaste tiden. De som aldrig behövt bli valda. De som inte ber. Inte ruckar på sin smak eller sitt språk. De som förhåller sig avvaktande till gästerna på festen, istället för att springa fram och hälsa.Jag tänker ofta på hur eftersträvansvärd den där hållningen verkar vara. Den svala och selektiva. Hur det upphöjts till en form av autenticitet. Som om de vore synonyma. Som om den som väljer bort är mer sann än den som kämpar för att få vara med. Jag minns ett samtal med en bekant. En annan konstnär. Han avrådde mig från att tacka ja till ett illustrationsjobb med en uppdragsgivare som saknade både cred och konstnärlig status.Sånt där fastnar, sa han. Det kommer göra det svårare för dig att jobba med rätt kunder senare.Han menade det som ett gott råd. Som en varning.Och kanske hade han rätt, i sak. Men det som slog mig var något annat. Vilken otrolig lyx det är att kunna tacka nej till ett betalt jobb, för att hålla sitt uttryck rent. Att ha råd att vänta in det rätta. Det kan naturligtvis handla om att man är modig, med ett stort mått av självdisciplin och målmedvetenhet. Men jag tror att det är undantaget snarare än regeln.Det kräver mycket, att tacka nej. Inte bara ekonomiskt, utan också socialt. Det kräver tillgång till en värld där man aldrig riktigt behövt bli godkänd, för att man varit självklar från början. Kulturellt. En trygghet som gör det möjligt att stanna i sin estetik, i sin tystnad, tills någon som känns exakt rätt kliver fram. På rätt villkor. I ett värdigt sammanhang. Att du väljer själv.Det är en statusmarkör att tacka nej. Det låter ibland som integritet, vilket det naturligtvis kan vara, men jag tänker att det ofta är en lyxversion av passivitet.Det krävs kapital för att kunna tacka nej. Man behöver privilegier för att kunna framstå som kompromisslös.Att leva som om man inte bryr sig kräver att man vet att man inte kommer drunkna.Jag tänker att den svala, selektiva hållningen inte alltid är ett tecken på autenticitet eller integritet. Det kan också vara ett tecken på att man har ett starkt skyddsnät. Och nu till något helt annat. Några bilder från utställningen Under samma himmel på Svenskt Tenn, där verk av Alekos Fassianos visas i dialog med Josef Franks formvärld. Jag och Madde var på pressfrukosten imorse. Blev väldigt förtjust i solen på vikskärmen och de blå fåglarna. Började drömma om Grekland. Och så annat fint från butiken Duken <3 Mmm rött och gult Träffade min fina vän Saskia
