Dag 1Det var första gången jag var borta från Vivianne så här länge. 48h. Ingen nappflaska på nattduksbordet. Ingen liten hand i min armhåla. Bara Madelen Möllard och Milano. Ganska exakt fyra timmar in i resan satt vi ändå och visade varandra bilder på våra barn.Vi har haft som tradition att åka bort på våren, Madelen och jag. Innan vi hade något seriöst ansvar och innan vi visste exakt hur trötta vi kunde bli.Vårt hotell Petit Palais kändes precis som man vill att hotell i Milano ska kännas. Lobbyn andades skitig och överdådig lyx. Det kändes orört och slitet på samma gång. Genuint. Inte sådär falskt inställsamt som inredning ofta kan vara, särskilt på hotell. Vårt rum takkrona i lobbyn gardin och tapet draperade gardiner man drömmer om men aldrig hittar kändes som att en söt italiensk mormor lämnat spår lite här och var Efter att vi checkat in åkte vi till Hermès-utställningen. Den bestod av en stor vit låda med svävande geometriska boxar som visade möbler, porslin och textilier – presenterat som aptitretare på stora vita fat på lyxkrog. Man blir hypnotiserad att tro att man befinner sig på en bättre plats, och kanske gör man det också. Jag älskade porslinet. Tycker porslinet känns fult och dyrt. Kombon är vacker. Älskar Vill servera vatten i den vinröda kannan Efter Hermès strosade vi runt i Milano. Fotade fasader och skrek till som om något helt fantastiskt hänt när vi hittade det perfekta hålet i väggen – där vi satte oss, tog varsitt glas vin och en ostpaj. Madde med vin Sen promenerade vi vidare till 10 Corso Como. Ett slags paradis, om paradiset var en plats med utställningar och noga kurerade butiker. Vi tog en espresso martini på deras lummiga innergård och pratade till punkt. Det var länge sen sist. Innergården mmmm Såhär vill jag ha mina gurkor Fin färgkombo Nostalgisk utställning. Tänkte på mitt gamla flickrum och en dagbok jag hade På kvällen åt vi middag med Trendgruppen på Sant Ambroeus. Jag åt en fisk som var lika god som den blev bra på bild. Sen åkte vi hem till hotellet. Man fick plinga på för att komma in. Killen som öppnade var blyg och karismatisk på samma gång. Som en karaktär ur en film. Dag tvåVi började på ett frukostevent med The future Perfect och Bocci. Sen gick vi vidare för att se fler utställningar och jag blev särskilt förtjust glaskonstnären Filomena Smola. Efter det gick vi runt och samlade intryck. Vi hittade en leksaksaffär som kändes orörd sedan minst två generationer. Allt var dammigt och perfekt. Jag köpte en fluffig kyckling till Vivianne. Den såg ut att ha haft tio tidigare liv. Filomena Smola Sen åt vi Lunch på min nya favoritrestaurang Langosteria. Jag åt bläckfisk och pasta med oliver och ost. Det var som att få kinden smekt av en italiensk gud. Stämningen var 90-talets lyxkrogar i amerikanska dramaserier, där någon beställer “the usual” och får in ett glas vin och ett erkännande. Bläckfisk Topp tre godaste jag ätit Sen gick vi tillbaka till hotellet och sov en stund. För att vi kunde. Kände oss väldigt unga När vi vaknade bytte vi om och gick tillbaka till Corso Como. Vi hade egentligen bokat bord någon annanstans, men ändrade oss i sista stund. Det var rätt beslut. Allt smakade precis så bra som miljön lovade att det skulle göra. Hur kan man va såhär vacker? Sista morgonenMadelen vaknade före mig, som hon alltid gör. Hon hade satt sig i lobyn och lämnat en lapp bredvid sängen som jag läste med grus i ögonen och ett fånigt flin. Jag blev så glad för den lilla lappen. Och för att jag fick sova ut. <3 Vi gick till ett fik runt hörnet och åt vår sista frukost i staden. Alla ställen i Milano har jättegod färskpressad apelsinjuice Sen var det dags för vårt sista stopp: Fondazione Prada. En plats som är precis som man föreställer sig – vacker, inspirerande och ibland arkitektoniskt förvirrande. Som en visuell labyrint. Jag tappade bort mig direkt efter att vi lämnat in jackorna i garderoben. Jag vet fortfarande inte om det var formgivet helt utan logik, eller med alldeles för mycket av den. Alla platser behöver inte peka ut riktningen. Det kanske är just för att de inte gör det man älskar dem. Vi avslutade med fika på Bar Luce, designad av Wes Anderson. Det var som att kliva in i ett barndomsminne. Jag ville omedelbart förvalta intrycken. Göra något av dem. Den bästa inspirationen är den som gör en till en fullblodsnarcissist. Frustrerad. Man vill sätta igång med något storslaget och man tror på att man har det i sig. Ville äta upp den här fåtöljen Allt var perfekt Blev på gott humör av att servitörerna hade flugaSen åkte vi hem och jag kommer leva på det här länge.
