Jag har svårt att lita på inredning som känns för oneurotisk. Som om någon med orealistiskt låga kortisolnivåer fått fria händer att skapa ett hem. Där allt är fritt från skav. Jag blir orolig i såna miljöer.Hur ska man kunna känna ro i ett hem där ingenting någonsin verkar ha gått snett? Jag får i alla fall bara prestationsångest.För mig är det motsägelserna som skapar hemmet. Att man kan ana att stilen halkat ur händerna på den som bor där, precis som livet gjort. Det finns ju något djupt mänskligt i att inte orka hålla ihop allt. Inte orka vara konsekvent. Inte orka hålla fast vid den röda tråden.I den bästa av världar får hemmet växa fram som en oavsiktlig självbiografi. En stol från ett gammalt förhållande. En tavla man köpte under en period när man hade väldigt höga ambitioner. En annan från en tid när man hade gett upp. Skönheten bor i det som fått stanna kvar av känslomässiga skäl snarare än logiska.Jag tänker att stil är något som drabbar en. Som en förkylning eller pollenallergi. Det är mest slump.Kanske känner jag mig också främmande i perfekta hem. Lite som när jag träffar en människa som lyckats få ihop sitt liv helt utan laster. Sådana som alltid lever som de lär och som faktiskt skulle kunna kasta första stenen, för de har aldrig syndat.Men nog skitsnackat om de sammanhållna. Jag vet bara aldrig vad vi ska prata om, och av samma anledningar vet jag inte var jag ska ta vägen i deras hem. Här kommer lite inredning jag sparat på pinterest den senaste tiden Hejdå!