Jag känner samma sak som när jag som barn öppnade en byrålåda i mammas flickrum hos mormor. Gulnade dagböcker fyllda med kärlek och finnar, en gammal gosegris. En pudervippa.Heliga föremål. Så laddade av drömmar och hopplöshet att de blivit elektriska.Så känns Marie-Louise Ekmans konst. Som byrålådor fyllda med laddade föremål. Vackra och fula, ömma och sadistiska, barnsliga och kusliga. För mig blir det en tröst. Som att allt jag lärt mig skämmas för egentligen är samhällets egen pinsamhet, projicerad på oss som försöker leva i det. Den får mig att hoppas att jag kanske kan bli fri.Marie-Louises konst har inga dörrvakter. Den är inte inställsam. Den har inga regler, åtminstone inte så som vi känner dem. Bara verkligheten som den är. Det spelar ingen roll om man är kiss och bajs eller existentialism, alla får stå längst fram.Kanske är det just det som gör henne radikal. För i vår ängsliga samtid har vi lyckats lura oss själva att tro att fånigheter och allvar inte går ihop. Att man måste välja. Marie-Louises konst visar motsatsen. Att de till och med är beroende av varandra.Jag älskar hennes konst för att den vägrar. Från utställningen Förklara allt – NuGår att se på Konstakademin till den 4e oktober Parallellt med utställningen på Konstakademien visas verk från de senaste 50 åren av Marie-Louise Ekman på CFHILL Hejdå!
