Det är som om han säger "ja, jag har läst Freud och Lacan, men det där är ingen metafor för Jaget, det är bara en vanlig bajskorv"Och det är exakt därför jag älskar Mike Kelley.Det finns något befriande i hans sätt att gå mellan intellektuell analys och något pubertalt och kitschigt. Som om han försöker demonstrera att det ena inte utesluter det andra. Att det vi avfärdar som trivialt kan vara komplext och att det som verkar minst betydelsefullt till och med kan vara den avgörande källan till insikt. Han är bra på att gestalta sin samtid på ett sätt som känns sant och fritt från poserande.Jag var som man kanske redan kan gissa på utställningen Ghost and Spirit på Moderna Museet igår.Mike är som en arkeolog med känselspröt inställda på att hitta viktigt skräp. Som bortträngda minnen i malätna gosedjur, och känslor som vittnar om galenskap när vi försöker sätta ord på dom.Han plockar upp barndomen som en gammal nalle ur en låda på vinden, håller upp den i ljuset för att se vad som fastnat i luddet genom åren. Trycker näsan mot den för att se om den fortfarande luktar banan och blöja.Jag uppfattar att det barnsliga är ett vapen. Ett sätt att underminera det allvarliga, akademiska, och pretentiösa. Mike avskyr auktoriteter och jag får en känsla av att mycket är skapat i affekt och i protest mot allt som är ramverk. Jag älskar det. Det är rörigt och väldigt tydligt.Jag tycker ni som kan ska se utställningen. Relaterade mycket till den här hästen Ditt samvete Hejdå!
