Det finns en scen i mitt huvud som återkommer ibland.Jag var på en välkänd salong en vår, där nya verk från lovande visades. En man jag väl känner till, men inte känner, stod en bit bort. En sån med makt i branchen. Han betraktade ett verk. Jag stod tillräckligt nära för att ana mjäll på hans axlar och för att höra tydligt när han med snörpt mun vände sig mot sin medbesökare och sa ”Det här… det säger mig ingenting.”Och jag tänker att just där, i det ögonblicket, hände något intressant.Vad är det han säger egentligen?Att han inte förstår?Eller att han förstår så pass väl att han kan avfärda det?Det är knappast någon skräll att jag tänker mycket på konst. Kanske inte heller att jag ibland funderar över den grupp som brukar kallas konsteliten. En sorts mystisk massa som ingen riktigt vet vilka den består av, samtidigt som alla vet exakt.Konst. Elitism. Två väldigt olika saker, väldigt ofta sammanflätade. Jag försöker reda i det, och det blir som en sorts metafor för allt som är upp och ner i världen.Jag tänker ofta på konst som ett språk. Eller flera språk. Musik är ett. Måleri ett annat. Teater, poesi och dans har sin egen grammatik. Och precis som med språk förstår vi dem olika bra. Vissa blir rörda av en symfoni. Andra av en bild på en vägg. Någon ser något. Någon annan gör inte det.Och det betyder ingenting särskilt, mer än att vi har olika modersmål.Precis som med vilket språk som helst handlar förståelse oftare om exponering än om begåvning. Det är hur mycket vi har utsatts för ett språk som avgör hur väl vi talar det. Därför blir det märkligt när människor i konstvärlden placerar sig själva högre upp än andra, som om de vore födda med en särskild förmåga.Jag tror att förmågan att ta till sig konst ofta säger mer om vilket kulturellt kapital man haft tillgång till, än om någon särskild känslighet. Men elitisten vill gärna få oss att tro att det handlar om något medfött. Som om man har det i sig eller inte. En sorts rätt att avgöra vad som är fint, fult, viktigt eller oviktigt.Att känna att man får tycka något alls är ett privilegium. Den känslan är inte jämnt fördelad. Och det är kanske det som skaver mest. Att de som bygger upp trösklarna ofta också sitter på makten att avgöra vilken konst och vilken betraktare som räknas. Det är inte att förvalta kultur....Och att kritisera elitism är inte särskilt originellt. Det är också lite ironiskt att jag kritiserar en grupp som är så upptagen med att just kritisera. Men det kanske är bra att vara banal med jämna mellanrum. Så att man inte råkar bli en sval och cynisk elitist alltså.Jag tror att ett av de största problemen är att det ofta är de som bygger trösklar som får nycklar. De som systematiserar det som i grunden är subjektivt. Det gäller inte bara konst. Man ser det överallt där känsla ska kvantifieras. Där intryck ska bedömas och rangordnas. Det är som om vi dras till människor med mätverktyg, särskilt när det vi försöker mäta är omätbart.Själv är jag mer intresserad av vad människor dras till än vad de avfärdar. Det är svårare att sätta ord på varför något berör, än varför något inte gör det. Det är lättare att snacka skit än att hylla nyanserat.Kanske var det därför den här tjuriga texten var så lätt att skriva. Jag tänkte väga upp med att dela med mig av lite konst av konstnärer jag gillar Julia de Ruvo Klara Wirsén Viola Sparre Anna Mörner Alejandro Sintura Karin Mamma Andersson Daisy Paris Emilia Ilke Evelina Kroon Marie-Louise Ekman Genieve Figgs Tobias Bradford Elina Flyrin Caroline Harrius
